JAG MINNS EN DRÖM OM SNÖ INNANFÖR KRAGEN

så helt plötsligt skulle alla på fest. det var kaos, inget var planerat; men alla skulle dit - så var det bara. det måste ha varit varmt ute för folk satt i grässlänterna med burkar och flaskor i händerna. man kan inte veta vad det var som hände. men helt plötsligt från ingenstans så hade jag satt mig alldeles bredvid dig. det är olagligt att sätta sig bredvid dig, straffskalan är skräckinjagande, jag har piskats alldeles för hårt för att våga igen. du uttalade mitt namn med ett tonfall av klagan och angelägenhet (ett: vi pratar - vi borde inte prata) så syrligt att det stack i mina öron. enligt mina något surrealistiska försök till en analys av nuet kom jag fram till att du var full. av någon anledning tog du mig i handen, nu skulle alla hem, det var bara två timmar innan natten skulle vara över. totaldesorienterad hasplade jag fötterna efter ditt grepp runt min handled.

utanför din dörr, ett gammalt villaområde från förr - min bästa vän bodde här en gång i tiden i slutet av gatan, där stannade vi. jag skulle sova där i närheten, wendelsbergs mellangård låg där tydligen - och vi skulle sova i gymnastiksalen allesammans. man kan inte veta varför, men någon form av festival eller liknande tycktes råda. men du tyckte inte att jag skulle sova där, jag skulle följa med in till dig, och du verkade inte vara ensam om att tycka det. jag tog beslutet att inte vara korkad, naiv och fjorton år. jag gick därifrån.

men tydligen var jag korkad, naiv och fjorton för jag ångrade mig. jag gick tillbaka, in - upp till ditt rum där du låg i soffan och din vän på en fältsäng bredvid. du verkade inte direkt salig över att se mig. det hade jag väl i och för sig inte förväntat mig, men någon gång skall väl allt redas ut tänkte jag och då kunde det likväl vara nu. jag satte mig bredvid dig. du såg ut som att du ville säga mig något, rörde vid min arm och någon form av déjà vú ilade längs min ryggrad. det här är inte mitt liv ekade rösten i huvudet.

från ingenstans steg hon plötsligt in i rummet. hon talade snabbt - visste precis vad det handlade om. ständigt talande kommenderade hon dig (jag fick känslan av att hon var någon slags förmyndare), fick mig på fötter och körde ut mig ur rummet - ut ur ditt hem. du påstod att du hade haft fest och att jag hade dykt upp utan förvarning. jag orkade inte ens säga emot. vad spelade det egentligen för roll vad hon trodde? när jag fått på mig skorna i hallen och öppnat ytterdörren kom du ned för trappan. stod där och tittade på mig, fånigt tycktes det mig, trots ditt blodiga allvar i uttrycket. än en gång fick jag känslan av att vi gjort det här förut. var det meningen att jag skulle säga något nu? var det här tillfället då jag hasplade ur mig eviga sanningar om mig och dig? om mina känslor, historien, nutiden och framtiden? nej. jag tittade på dig och ryckte på axlarna.

jag hade ingenting att säga.

2010

retroperspektiv; om x antal (väldigt få) minuter anländer min allra käraste av vänner till stockholms central för att träffa mig. exaltationen över detta faktum lämnade mig sömnlös i natt - äntligen.

i går var jag bakfull in absurdum. vi hade efterfest till 8 på morgonen med te och rom. innan dess var det pubrunda som föregicks av bio. hittills har året mest  bestått i bakfyllor; som den på tåget hit i 5h varav 2h spenderades apatisk genomlidande mensvärksdöden. evolutionen får fredrik reinfeldt i mig gärna ta ett jättekliv framåt snart.