sommaren förgör mig, klättrar innanför revbenen, kväver mig med sitt damm, sina surrande insekter, stekhetta poloniserade blommor - tomhet. jag håller krampaktigt tummarna för framtiden, för pengarna, för allt som jag kan göra när tiden börjar ticka igen, jag är en enfaldig varelse och allt jag har är ett nybyggt orangeri fyllt av kväve, lösa trådar som hänger ogripbara, en bok om hur man stärker sitt immunförsvar och ett omöjligt schema för hösten - jag kan bara dra en slutsats. bara en slutsas.
men hur skall jag kunna vilja vinter? och vad spelar min vilja ens för roll? en hjärnbarrikad mot verklighetens bristande vulkan av realism. midvinterkylans bistra natt, den hugger med sina istappar längs kinderna. där är det mörkt alltjämt, alla flyr från allt och allt är alltid alldeles för sent. jag längtar inte dit. men om inte kylan kommer snart tappar jag andan. varmluften förgiftar mina lungor, det är sot, det är svett - det är allt jag har.
det är bara skog, inga människor fanns att tillhandagå, det är flera timmar tills någon är hemma och hur skall jag klara mig? hur skall jag överleva alla dystra andetag, hur andefattig kan tillvaron bli innan man på något vis per automatik upphör att existera?