XY

the same results pop-up everywhere

du lever under samma paradigm

och allt jag säger, är bara sanning

om jag skulle se ditt namn

i tidningsbokstäver

skulle jag tro att du fortfarande lever?

so close no matter how far

jag har inga svar

bara minnen

fiktioner

och, sanningen

sanningen om hur du vilade

innanför den där jävla husväggen

och du hade hört

om jag träffat glasrutan

med mina nävar med grus

och det var din längtan

som tvingade mig dit

jag rökte mig medvetslös

till winter white hymnal

istället

idéen om världsalltet

det kan passera en miljon år

det finns ingen linjäritet

det finns bara nuet och samma energi

överallt samtidigt konstant

och jag hör dina hjärtslag

sammanflätade med mina andetag

under samma sol, bakom samma måne

i samma tidzon

jag vet att du aldrig må förlåta mig

men vi lever sida vid sida i alla fall

det har vi gjort ofrivilligt utan att veta

utan att diskutera om det

det kan passera flera människoliv

in-och-ut, omärkt förbi

men du kan gå din egen väg

du måste gå din egen väg

och i all villa och alkoholdimma

i den stora sorgen som är livet självt

kom ihåg mig då

kom ihåg att allt det bästa inte hänt än

och att alla filosofer och alla konstnärer 

genom all historia

måste gå sin egen väg

och det är en entydig historia

om människan sådan som vi är;

tillsammans;

oskiljaktiga

i sitt vara

EN 17-ÅRINGS ÖNSKAN

2007-09-27

EN PLATS FÖR LIVET

Slå ihop mina tankegångar, låt de trilla i bitar och spridas som ett pussel över golvet, låt de skapa spänningar mellan varandra och andra föremål. Ta mig till ett isola, en frizon, där jag är utan begränsningar. En stor industrilokal fylld med allt jag behöver. Låt mig somna i mitt eget arbete för att vakna i det och ta vid där jag slutade, låt mig rulla runt i det om jag behöver, författa längs väggarna med krita, göra om, göra rätt eller göra på ett helt annat sätt.

En plats fylld med alla verktyg som går att använda sig och inspireras av; meterlånga speglar, balettstång, stafflin, färger, blomkrukor, plastlampor i neonfärger, skrivblock, ritblock, pennor, papper, penslar, möbler, sågspån, instrument, ljudupptagningsapparatur, datorer, bokhyllor, tidningar, lådvis med böcker; vilka som helst eller specifika, möbler, mikrofoner, instrument, symaskin, filtar, stearinljus, skivor, dammtussar, fotografier, galgar med kläder, schack-bräden, saxar, porslin, kaffekokare, enorma affischer, planscher, trasiga skyltdockor och bilder på tatueringar...

En frizon, ett isola. Där jag kan arbeta dag som natt, utnyttja varje vrå, leva i kreativiteten, andas in dess luft. Skrika, sjunga, dansa, hoppa, kasta, gråta, lida, skratta, lyckas, fota, spela, sy, snickra, skapa, sticka. En plats som är en utställning i sig, leva i en installation. Spräcka alla barriärer, gå utanför varje konvention. Där det inte finns någon början, och inte heller något slut. Bara ett kontinuerligt flöde. En plats för livet.

SANNINGEN ATT SÄGA

allt som inte får sägas

verkligheten i hålen

som gapar tomma emellan oss

säger inte de ord jag menar

säger inte de ord jag känner

säger det rimliga,

det kontrollerade,

det nästan sanna, synonymer

till trivialiteter,

den passionen jag bär på

passar inte in,

åh jag är rädd

janterädd

livrädd

det klär mig över huvud taget inte

självbilden,

våldta mig baklänges,

NÄR skall jag bli ett med mig själv?

LYCKA

I'm beginning to hear voices

and there's no one around

well I'm all used up, yeah

and the fields have turned brown

problemet

är att något lever inuti mig

oberoende av mig

som tvingar mig

tvinnar mig kring sitt finger

en destruktiv ursinnig kraft

och jag vet inte varför

och kanske är det därför

en alldeles ursinnig kraft

jag har allt

jag vet bara inte vart jag har lagt det

och det är samma för dig

du har allt

vi har allt

insomnia tar udden utav allt

jag äter mig själv levande

ser på medan jag självdör

känner smärtan och sörjer

att det var längesedan jag

sörjde något alls

är det såhär det känns?

känslan av ingenting alls

det finns inget att greppa fast i,

inget att bry sig om alls,

chimären,

chimären,

chimären,

han tycker att det är obehagligt när

den stabila vacklar

jag tycker det är obehagligt,

insikten om att vara förlorad

lycka är något man väljer

jag väljer

något annat

SNUBBLA FÖR ATT JAG KÄNNER FÖR DET

ett enda ord;

snubbla tunga,

snubbla;

snubbla på mig, snubbla över mig

snubbla din jävel

snubbla i trubbel

sjung: din melodi; det eko

som domnar bort med förnuftet

snubbla

snubbla i min besvärjelse,

allt uråldrigt hokus pokus

it's all a game

existence is only a game

snubbla, fall, trilla pladask

vid min själ

fall hårdhänt

fall utan att förstå

det finns inget att begripa; snubbla på

snubbla snubbla trilla

skrapa upp knäna

mot min asfalt

såriga läppar mot vägens grus

småsten som tränger genom din hud

den känslan som uppstår

när jag inser galenskapen

i det jag är

manisk synskada bakom hornhinnan

mitt vara,

tickande ADHD,

som spränger innanför revbenen

snubbla

snubbla i mitt träsk,

fall igenom på andra sidan

stå där ordlös

drunknad skoningslöst

jämförelselöst

med allt du upplevt förut,

som i trans,

snubbla rakt fram

hypnos

som att leva livet på rohypnol

snubbla tystnad

snubbla allvarsamt med ett leende

snubbla våghalsigt

snubbla för att bli hel

snubbla för att hon hade fel

snubbla för att hon bad mig om det

snubbla

för universum och för att stå på dina egna ben

snubbla för att jag känner för det

ATT DU VILL VARA MIN

hon somnade till east of eden

alldeles bredvid mig

med luftavfuktaren igång

jag var klarvaken

i huvudet sjöng min egen brustna sång

jag minns mig själv

minns baggy jeans, minns éS-loggan,

minns element-brädan,

minns glappiga hörlurar och mp3-spelare

minns plötsliga pumps,

minns löshår och självsvält

minns mig själv i solen,

you're reading Fitzgerald,

you're reading Hemingway,

minns längtan alltid den här längtan

vårt dumma korståg mot en lika korkad stad

"Du är min favoritsångerska",

ett kulturstipendium,

aka världens fulaste tavla,

och ögonen fast på horisonten på

"vi måste härifrån, måste härifrån"

varje regndroppe som inte faller

påminner om någon annan

varje andetag vittnar om den luft

som denne utandas

i en husvagn vid havet

ler jag mot mitt historiska själv

med vetskap om döden som

skulle komma sen,

där jag gav bort min själ,

och hur lång tid tog det mig inte

förrän jag kunde ana den tillbaka

någonstans i bruno wendels parker

när han dånade runt bland träden

och min passiviserade kropp

bara stirrade

men ändå, det dröjde knappt ett år

förrän allt det glömda plötsligt

gjorde sig påmint och inte jag,

sånt händer andra kvinnor,

har han tillintetgjort mig och endast

en önskan, endast en

när jag kommer skatandes ner

för sunset boulevard

och utan att se mig om för krockar,

rakt in i en kille,

bärande på musiktidningar,

längsmed gatan fladdrar dem i solskenet

och brädan rullar i väg stöter in i en vägg

någon vänder sig om för att se efter hur

det gått och jag har precis insett vad

som hänt när jag vid min själ sätter

hela universum i halsen

under mig möter jag din blick och det

är inte märkligt, inte omöjligt,

det är ett svart hål,

det är du och i alla liv och parallella

multipla existenser har vi i det omöjliga

hamnat i 16-åringens poesi

och jag reser mig igen,

ja, jag reser mig igen,

ty med feberyra knegade jag på ett lager

och anna ternheim sjöng

"i'm damned to feel the way I do"

och igen och igen skall vinterkylan

repeteras i mitt huvud när jag springer

till gamla old school buss 100

och jag försöker att se en mening,

lever, försöker att se en mening,

men varje steg är digerdöden,

du sa inte förlåt,

jag sa ingenting,

det var ett farväl,

det var the same old S.O.S

back and forth, forever

maten var alltid äcklig,

dina ögon besvärade

men du älskade mig

jag var lögnen och otillräckligheten

jag var ärligheten,

jag var oändligheten,

jag var det totala beviset på din ofullkomlighet

och jag lovar dig,

att jag aldrig någonsin skall älska någon mer än vad jag älskade dig

något i min historia

glappar ner i avgrunden

den natten då hon tog sitt liv

och allt jag kunde göra var att kasta

grus på ditt fönster

hallucinerar jag på benzedrin

eller var det du som skrek,

att du vill ha mig?

den där gatan tog mitt liv

framför mina ögon och jag

en vålnad

lämnade henne bakom mig

fake-piercingar och fake-glasögon,

kläder och skor i fel storlekar

och din bror sa

"henne skall du ha"

och jag

betagen av varje dina andetag,

som en hund följande i husses minsta spår

I can see everything here with my third eye

jag kom och jag gick och allt

som finns kvar av mig

är ruttnande materia

och det faktum att vi skall alla en gång dö,

ja vi skall alla en gång dö

därför kan jag spela vilken roll som helst och helst den rollen jag förlorade precis vid förlorarens rand vid en utkiksplats i hemstaden tog jag litterärt självmord till ljudet av ljud och sånger du aldrig kunde sjunga och det är därför jag måste sjunga dem åt dig

min nemesis,

abra kadabra,

min gamla musa,

sim salabim,

tack för att du fortfarande vill vara min

OM DU HÖR MIG

dille är mitt andranamn

och det var längesen nu

dille är mitt andranamn

och det är dags att bekänna färg nu

http://m.youtube.com/watch?v=hPHzmDUyvho#

APRILHIMLEN

inte ett ord genom regnet

instängd inte bara i en tanke

på vilket plan som helst

kommer jag sjunga sånger

om förlusten

så mycket större nu, ordlös

fasansfull i sin vardaglighet

i sin lycka, i det tillstånd

av total normativitet,

kan inte bekämpa det

som är min grund

som är mitt jag

kan det inte få hända det

som universum vet

min stilla diet av intighet

så långt ifrån det vesäntliga

känner jag ingenting

bara smärtgränsen,

ljudvallen,

som en skräll,

och regnet och vinden och allt

som är absurt

i mitt vara tyder jag ditt namn och du

var ingen, jag var aprilhimlen

SOM OM VI BEHÖVDE EN FRÄLSARE

Depriverade, trasiga människor

irrar, irrar, brustna röster

de förföljer mig, förföljer alla

i kollektivtrafiken där tillflyktsorten är

minimal

och stenen i solarplexus,

övre diafragman och allt som betytt

något på viss social nivå,

trasas ner i grus och charaden är

så fruktansvärt uppenbar

verkligheten, utan fantasi,

utan minsta flyktväg,

rå, kall. blodig, förfärlig

och jag förstår inte ett ord

av disharmonin

på så många nivåer i detta liv

disharmoni, det händer överallt

och jag ser det

men jag kan inte säga att jag har en förståelse, knappt inte alls

jag är tom

tom på tanke tom på mänsklighet

om inte våld

om inte makt

om inte rädsla

om inte något av det här

harmoni kanske inte är svaret

varför söker jag svaret hela tiden varje dag

jesus korsfästes men Gud var Liksom God

det övernaturliga, det spirituella, idéerna så goda

men mänskligheten

Jag fattar ingenting

Jag fattar ingenting

Kan man ställa frågan om mening i allt det här?

Vad är meningen med allt det här?

Jag drar till ett kloster och stannar där och fuck hela jävla världen och här kommer natten och alla nattvarelser dyker ner i mörkret och det finns ingenting kvar när de kastat burkar, trashat busskurer och flaskor och mitt i ruset som knullar sönder hjärnan som hur som helst bara var menad att korsfästa sin egen frälsare så är det väl lika väl att ta sitt liv ändå, eller hur?

OTILLRÄCKLIGHETENS LOGIK OCH SVARTA HÅL

om jag kunde ta tillbaka allting

göra om det från början

göra det rätt

eliminera det hopplösa

åh, det finns ingen annan känsla

som tränger lika djupt

idéen om parallella universum

chansen,

och de svarta hålen,

som skulle få mig att förändras

bli till på nytt,

bli verklig

tänk att få bli verklig

otillräcklighet sitter i blodet

sjöng joakim berg

och jag kände det, såg det på färgen

de talar om messias,

och hur jag önskade djupt där inne,

av egen fåfänga,

grundlurad av min kultur,

förstörd från DNA,

eller

evolutionens talesperson

messias

messias

messias

allt i mina spår

allt i mina spår