jag känner igen den här känslan
spänningen,
som stenar mellan käkbenen
i så många år stod jag där mitt i folkmassan
skålade ikapp med vem fan som helst
(det var inte det som var det viktiga)
ingen hade någonting att säga till om
hånskratta åt nationella prov i en van på skolgården
jag blir förbannat melankolisk
i den här djävla instängda djungeln
om jag inte bryter mig lös, snart, nu
i dag, i kväll
nu
är det jag som slutar upp som raskolnikov, inte du
hur det än slutar,
slutet har just börjat
du ser ditt liv i begravelsen
och jag ser mitt liv i döden
är det inte jävligt ironiskt?