NÄR HAN GICK

så du lämnade den brandsäkra dörren mot dess karm med en smäll
du skulle inte lämna mig
du skulle inte

mina veteranpsykoser är ett jävla skämt
de egenskapade ångestsyndromen, jag vet att du är av skinners lära
men dina frågor min kära de dissekerar min trumhinnor
jag har mässat frågetecken till sängkarmarna
mitt blinda självförakt
jag kan inte berätta en historia vars ord jag inte känner till
det är ett glapp i tiden
jag sitter här
jag sitter

inte en gång till

SÖMNEN JU SÖMNEN

upphör hjärnspöken kroppsförtärande malätna mördartankar försvinn hjärtklappning panik andnöd och stickningar i händer fötter tillbaka till normativt beteendemönster förfelande trasiga hjärnhalvor tre djupa andetag och allt har gått över

sova i natt
jag vill sova i natt

...

nu gör vi det nu kör vi går vi sönder så gör vi det men gapskrattar hela vägen det gör vi

DON'T ARGUE WITH ME

ett kvinnoskrik ljuder genom natten jag flyger upp med andan i halsen vad är det som låter förstår inte är det någon som blir misshandlad dödad "du är så jävla äcklig!!!" våldtagen sitter upp i sängen de dundrar in i korridoren det smäller i möbler kylskåp någon faller reser sig faller jag vet inte det enda jag vet är att min dörr inte är låst och andan i halsen puls i 120 nejnejnej inte pulsen orkar inte pulsen snart kommer hjärtat balla ur iggigigigen de försvinner ut eller in eller tillbaka vet ingenting ringer mina korridorkamrater hjälp mig snälla det tystnar en mansröst har sagt "UT!" i en sylvass stämma jag låser dörren tittar ut genom fönstret någon är på väg in igen jag går ut står längst bort i korridoren blek som ett lakan och stirrar på min vän går emot min vän snälla förklara snälla lugna mig "don't argue with me, don't argue with me" munnen på vid gavel lämna mig inte här jag är för rädd hinner inte säga ett ord förrän han är borta

I DET TREDIMENSIONELLAS GLASMONTER

det här är jag - känslan i ögon och kinder som brinner - det är jag. när kroppen vill brista, urladdning skriker (har skrikit så länge) efter fristen som utlöper efter en sådan form av detonation. frågan återstår varför, varför hamnar jag alltid där och jag försöker verkligen att analysera sakernas tillstånd men distinktionen mellan mina egentliga uppfattningar och orden är alldeles för stor. bara känslorna är stora nog, den eviga fucking sanningen, materia i anslutning till materia, materia som påverkar annan materia - det är naturvetenskap; det är jag. en slav i min egen tankevärld, slav under det fattiga enda som hittills finns möjligt att veta och inte ens en bråkdel av det finns här hos mig, jag är instängd här i det tredimensionellas glasmonter och jag är helvetiskt medveten om det. kanske, ja - kanske är det därför jag känner mig så jävla låg.

I SOW A SEED UNDERNEATH THE OAK TREE

mina tankar är planterade i ditt huvud - profetian är kvar du skriver samma ord som jag, jag kan fucking ANDAS din själ - det är ok. det är lugnt. vi har flera tusentals sekunder och dagar kvar och det gör ingenting att vi aldrig klarade av att vara det vi var - jag var ingen - du var aprilhimlen men, det var knappast allt; du var allt. min kära enda vän jag vill ha allting.

det var så det var. när man levt tillräckligt länge med ett förblödande innanmäte så läker man tillslut. så är det. kanske kunde blödningen ha fortsatt tills jag kastade mig ned för västerbron men så blev det inte. jag får vara glad för det.

kanske kunde det vara dags nu. kanske kunde vi vara vad vi alltid varit nu. eller inte. så länge tiden fortsätter att te sig linjär så kommer vi att få reda på allt för sent tillslut. vi får i alla fall veta tillslut.