Jag inleder min så kallade ledighet med att göra makaroner och köttbullar. Olidligt exotiskt. Smakar så "Jag-lever-mitt-liv-till-fullo" med lite Heinz på. Alla mina vänner har packat sina resväskor.
Min existentiella kris har skaffat sig en strobelight som den hånflinande går loss med bakom mina ögonlock. Här; i en lägenhet med perfekt insyn sjunger Chris Brown "all the bullshit's for the birds, you ain't nothin' but a vulture", samma låt som vi hade hip hop-klass till i dag. Efter litet dunka dunka i högtalarna och 39 grader i duschen kallar Göteborgsnatten i jakten på frågetecken.
Det är numer inte som det alltid har varit.
Passa dig, Sancho.
HÄR OCH NU
Tystnaden och ensamheten spelar biljard bland Alléns gula lövverk som dränker gräsmattorna omkring. Jag skruvar upp volymen och Nick Drake sjunger om den rosa månen och Dalí hade nog tyckt om det albumfodralet.
Nu är det verkligen höst. Hur många gånger kan man dö och återuppstå likt årstiderna? Varje år? Varje dag? Jag har inget svar.
Jag kan protestera. Säga till mig själv att GÖRGOA VÄNNER OCH FRÄNDER kan vi ju förbli och vara, det är ju så fint att dela ett liv. Det är så jävla fint att dela ett liv. Jag har varit rädd jag har varit är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag så ensam jag har haft hjärtklappning med det outhärdliga hålet som skriker Myten om Sisyfos inom Jag:ets transcendens!!/&##!!! Ett djupt andetag. Jag har glömt precis allt. För en flöjt, för en jeansjacka, för den destruktionsdrift som är den allra starkaste drivkraften, för en toalett på en äcklig krog, för allt man inte får men gör ändå, för adrenalinet adrenalinet för kärlekens skull för adrenalinet för den mest värdefullaste känslan av allt: HÄR OCH NU.
Jag har inte glömt.
Det var bara paus. Eller... träda. Eller.
En flykt.
Nu är det verkligen höst. Hur många gånger kan man dö och återuppstå likt årstiderna? Varje år? Varje dag? Jag har inget svar.
Jag kan protestera. Säga till mig själv att GÖRGOA VÄNNER OCH FRÄNDER kan vi ju förbli och vara, det är ju så fint att dela ett liv. Det är så jävla fint att dela ett liv. Jag har varit rädd jag har varit är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag så ensam jag har haft hjärtklappning med det outhärdliga hålet som skriker Myten om Sisyfos inom Jag:ets transcendens!!/&##!!! Ett djupt andetag. Jag har glömt precis allt. För en flöjt, för en jeansjacka, för den destruktionsdrift som är den allra starkaste drivkraften, för en toalett på en äcklig krog, för allt man inte får men gör ändå, för adrenalinet adrenalinet för kärlekens skull för adrenalinet för den mest värdefullaste känslan av allt: HÄR OCH NU.
Jag har inte glömt.
Det var bara paus. Eller... träda. Eller.
En flykt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)