WHATISAIINA
WHATISAIINA
WHATISAIINA
whatisaiina.blogspot.com
HÄR VILAR HON
och sen på hennes obefintliga grav skall det stå att läsa:
hon slogs mot känslan och existensen
sig själv och hela mänskligheten
fast i semantikens skeva definitioner
fastnade hon och tappade alla orden
en kvinna bland kvinnor
drömde om verk som aldrig gjordes
otillräckliget, det sitter i blodet
WHO IS THIS ONE
there is a man a certain man stirrar på intet bakar en kaka sminkar igen hålen there is a man a certain man fastar och frossar och dricker drinkar och öl there is a man a certain man slickar upp kokain röker gräs och somnar utan koffein i blodet there is a man a certain man tidig morgontimmes promenader, bastubad och yogaklasser bakar bröd och plockar kvistar till dekorationer i skogen there is a man a certain man eråller stipendier, utmärkelser och omskrivelser snor allas idéer i ett uppror mot copyrighten och sjunger andra människors sånger i brist på förståelse för where you end and I begin there is a man a certain man och jag skall söva mig i nattens ensligaste timma och jag får äga dialogen om jag vill om jag vill det men denna pandoras ask som jag skall öppna skall spränga ljudvallen medan du kastar grus på mitt fönster there is a man a certain man
SANNINGEN ATT SVÄLJA
åskan slår sina klor över ängen, havet avtecknat i bakrunden som olja inkränktar det på horisontens djupblå oändlighet
greppar efter, slingrar sig utefter;
här på håll tycks det vara sanningen,
sanningen om mitt jag och mitt liv,
detta stormiga vidunder,
denna naturkatastrof,
detta jag
allt annat
tycks mig lögnaktigt
allt vardagligt, banalt, trivialt,
i ljuset av detta mörker
jag är ledsen,
men jag har alltid vetat,
och den sanningen kommer jag att få svälja
tills döden skiljer oss åt
NEDBRÄNT
dricker klorvatten ur en grön höganäskopp mot träbordet lugnande för själen; ett begrepp; transparent; borstar tänderna framför cirkelformad spegel med genomskinlig plasttandborste och 19990 rappar om att känna sig bedövad; och jag klottrar fragmentariska tankar i nyinköpta block och jag vet varken in eller ut; ett projekt; en projektil; jag är senil och inte alltid glad.
C'EST TROP POUR MOI
jag kan inte säga ett ord
kan inte sträcka ut en hand
det vore
galenskap
och så är det
jag kan drömma
drömma om tillfällen som inte kan bli till
drömma drömma
patetiska drömmar som aldrig blir till
ett jippo,
hitte-på
och allt av värde
krasas ner till grus
gör det
allt det goda
allt det glada
allt jag älskar
ryck det ur mina händer
gör det värdelöst
ljuva alkohol;
gör det värdelöst
that's why I love you
n your way of makin' me bleed
n how I love watchin' me bleed
c'est trop pour moi
ty det är jag
i min egen spegelbild
finner jag mig död
och hur jag plågar mig
med min egen otillräcklighet
håll käften
vedervärdiga avskum
tystna inför varats vidunder
en dag
eller aldrig någonsin
sålunda talade Zarathustra
and I knew him
I knew him pretty well
SÅLUNDA TALADE ZARATHUSTRA
tomheten ekar här inne
längsmed hudens innersida studsar den
resonerar i hålrummet som är mina lungor
korthuset har fallit,
de stora starka står vacklande,
med spruckna röster och jag,
ställer mig frågan hur jag,
med knappa kort på hand,
skall behöva spela ut mitt ess,
om jag verkligen behöver,
krossas mellan stolar och bord,
falla emellan,
och hennes oförstående ögon,
och hur hon önskar mig allt gott,
och hur det finns ett band,
ett band som är nästan osynligt,
men jag känner det ändå och
hon litar på mig,
jag känner det genom kroppen,
genom "själen",
det ligger på mitt bord
av någon outgrundlig ovedersäglig
ogenomtränglig, trådig, snårig,
psykosomatisk och paranormal
orsak ligger det på mitt bord
här framför mig,
i solar plexus,
i den yttersta tiden,
må den som tala till gudarna tala,
och sålunda talade Zarathustra
MITT LIV
sträcker jag ut min hand
hopplöst
i största välvilja och nyfikenhet
med öppenhet
för att det finns något som alltid funnits
alltid kommer att finnas
sträcker jag ut min hand
efter alla om och men och whatever
betyder det ingenting alls,
den bild som finns för mina ögon
får mig att tänka,
att det måste stämma,
den förutspådda vägen,
får mig att tänka,
efter alla om och men och whatever
sträcker jag ut min hand
blir det tystnad, tagning, kamera två
och jag förlorade min chans
då ögonblicket gled undan,
det kommer aldrig finnas nåt
som heter "rätt tid, rätt plats"
hopplöst
sträcker jag ut min hand
för vem lever jag mitt liv,
om jag vill ha dig i mitt liv?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)