längsmed hudens innersida studsar den
resonerar i hålrummet som är mina lungor
korthuset har fallit,
de stora starka står vacklande,
med spruckna röster och jag,
ställer mig frågan hur jag,
med knappa kort på hand,
skall behöva spela ut mitt ess,
om jag verkligen behöver,
krossas mellan stolar och bord,
falla emellan,
och hennes oförstående ögon,
och hur hon önskar mig allt gott,
och hur det finns ett band,
ett band som är nästan osynligt,
men jag känner det ändå och
hon litar på mig,
jag känner det genom kroppen,
genom "själen",
det ligger på mitt bord
av någon outgrundlig ovedersäglig
ogenomtränglig, trådig, snårig,
psykosomatisk och paranormal
orsak ligger det på mitt bord
här framför mig,
i solar plexus,
i den yttersta tiden,
må den som tala till gudarna tala,
och sålunda talade Zarathustra