när jag var 17 år satt jag på ett café tillsammans med min syster
condecco, kompassen, götheborrg
jag försökte alltid visa min grundade sida
när jag umgicks med henne
en grundad sida som ändå låg nära barnet i mig
jag vet inte varför det är väsentligt
någon gång följde jag med henne till alingsås
alltid dessa fik
någon gång var det höst,
någon gång var det vår
jag vet egentligen inte varför jag var med
men jag lyssnade
intresserad, utan egentligt syfte
dessa konstnärsintervjuer
där inne på condecco
när historier om utställningar i andra länder
i alternativa rum, i det offentliga;
inte en lösning
men ett spår;
såg jag min spegel
konstens möjligheter gick utanför
de stagnerade, instängda scenerna
konsten hade tappat alla regler
tappat och tappat
lirkat sig loss
litkat sig fri
experimenterat sig bortom tyngdlagar
nu såg man ingen egentlig skillnad
på konsten och verkligheten
på vetenskapen och forskandet
det var ett och samma
det slog mig
sönder och samman
av lycka
jag såg en glimt av min väg
alla signaler i min hjärna
tvanns samman över tid
en motorväg
destination;
>>Någonting saknas<<