irrar, irrar, brustna röster
de förföljer mig, förföljer alla
i kollektivtrafiken där tillflyktsorten är
minimal
och stenen i solarplexus,
övre diafragman och allt som betytt
något på viss social nivå,
trasas ner i grus och charaden är
så fruktansvärt uppenbar
verkligheten, utan fantasi,
utan minsta flyktväg,
rå, kall. blodig, förfärlig
och jag förstår inte ett ord
av disharmonin
på så många nivåer i detta liv
disharmoni, det händer överallt
och jag ser det
men jag kan inte säga att jag har en förståelse, knappt inte alls
jag är tom
tom på tanke tom på mänsklighet
om inte våld
om inte makt
om inte rädsla
om inte något av det här
harmoni kanske inte är svaret
varför söker jag svaret hela tiden varje dag
jesus korsfästes men Gud var Liksom God
det övernaturliga, det spirituella, idéerna så goda
men mänskligheten
Jag fattar ingenting
Jag fattar ingenting
Kan man ställa frågan om mening i allt det här?
Vad är meningen med allt det här?
Jag drar till ett kloster och stannar där och fuck hela jävla världen och här kommer natten och alla nattvarelser dyker ner i mörkret och det finns ingenting kvar när de kastat burkar, trashat busskurer och flaskor och mitt i ruset som knullar sönder hjärnan som hur som helst bara var menad att korsfästa sin egen frälsare så är det väl lika väl att ta sitt liv ändå, eller hur?