Han ser ut igenom sitt fönster i ett dovt ljus som skär sig mot husfasaden. Det snöar utomhus, hans kofta luktar rök från cigaretten han nyss rökt på balkongen. Klockan har passerat midnatt och julaftonen är liden mot sitt slut.
Hon ligger på soffan i källaren och försöker långsamt dra djupa andetag. Hennes syster sover i fältsängen intill. Pulsen går trots ansträngningarna inte ned i tempo. Hon kan inte sova, än en gång på den här platsen så betingad med varje hennes åkomma, är fantomsmärtan tillbaka.
Det spränger i hennes huvud och hjärtat bultar på - det är så det känns när kroppen än en gång för sig själv repeterar hur livsfarligt nära det var att den gick under. Som om den hämnades för att hon kunde vara så naiv. Men kroppen är tudelad. Ena halvan är beredd att skapa en psykos för att till sist få hjälp att glömma medan den andra gång på gång omskapar/nyskapar sina minnen för att aldrig någonsin kunna glömma.
Om hon bara kunde ta ett beslut och leva efter det. Men det kan hon inte.