från dig till mig - den största gåvan; friheten. stegen har efter alla dessa år blivit tydliga igen. det var fotspår i snön för länge sedan, jag följde dig en bit hem och när jag vände åter var dem där. utspridda i det vita, ut på bilvägen - jag spenderade år att följa dem tillbaka men jag kunde inte hitta hem igen. vart hade vi kommit i från? vilka var vi? varför var vi? vart hade vi varit på väg? frågorna staplades på varandra i snön och temperaturen sjönk allteftersom natten tätnade. det behövs inga siffror längre, jag har glömt tiden som passerat. när stegen äntligen ligger bakom och inte framför en är nuet viktigare än dåtid och framtid. stegen började där jag slutade och du tog vid. när du gick hem och jag gick tillbaka, du vände dig om och vinkade snabbt - som frös du om din hand. må det vräka ned snö på din begravning.
jag är bara barnet när finner jag mitt jag i en reflektion. lampan i fönsterbläcket får blomkrukorna och dess växter under mig att smälta samman med landskapet på andra sidan fönsterglaset. där står också jag, som en förryckt ande från forna tider. ett barn mitt i världsalltet - förhäxad och skälvande inför existensens vidunder. den inger en känsla som vibrerar i kroppen, en energi, en vilja - någonting som vill ta sig utanför kroppen. plötsligt sker översättningen. den totala sinnesrörelsens innersta väsen utkristalliseras genom stämbandens vibrationer. det bara händer, som vore det en naturlig följd av processen i kroppen. tonerna får tårkanalerna att svullna, kroppen är nu en enda passage mellan yttervärlden och den egna mänskligheten, en rundgång mellan sinnena och över läpparna flyter känslointrycken och jag gråter. jag gråter fortfarande.