det blir svårare och svårare att drömma med åldern. när jag var barn kunde jag bli vad som helst som föll mig i. inga förväntningar på att leverera, och om jag av någon anledning lyckades göra det var det extravagant - något fantastiskt utöver det vanliga. det blir svårare att drömma desto närmare drömmarnas förverkligande jag kommer. jag har stått på tröskeln förut och när jag stod där var det plötsligt inte min dröm längre. istället något institutionellt; någon form av utbildningsfråga inkapslad i någon annans uttänkta plan och väg att gå för att ta sig över tröskeln till någon form av marknad.
men den här gången tar jag med fyrverkerierna.