mitt i livet
här står jag
som olivia bergdahl
på ett papper i min bakficka hade jag ett namn skrivet
genom allt, genom eld som carola sjunger
då kunde jag göra precis vad som helst jag kunde
lämna överge dumpa skymfa förlora och snubbla omkring
ingenting rörde mig djupare
än pappret i min bakficka
ok det var en paper cut rakt igenom själen
men hur som helst
hur än förjävligt
gjorde den mig likväl så stark som den gjorde mig svag
när den känslan försvann
blev allting precis sådär bra, underbart
som jag alltid föreställt mig att det skulle va
jag tappade min vackraste pappersbit, försökte göra mig av med den många gånger
men den här gången var det inte ens med flit
det bara hände
och när det hände
hoppade jag lite lätt och ledigt ett steg vidare
i ledet
och när jag tröttnade på den ena och hittade dem andra
valde jag den allra svåraste, jobbigaste och mest destruktiva av dem alla
(han frågade mig samma fråga som du)
och höll fast vid honom i ur och skur, många vattenpölar har dränkt mig sedan dess
men jag är så van vid att drunkna
att flyta, det är förbannat trist för jag måste flyga
berätta för mig om mellanting och landet lagom ingenting
för i gränslandet kaos/kosmos
känner jag ingenting
han är inte som jag
kungen av kaos är inte som jag
kungen av kaos är inte som jag
inte lik mig, inte alls, inte i närheten
vart är pappret jag hade i min bakficka?
det tomma hålet söker utfyllnad
en spricka i sömmen
det kvider under helgens alla tomma timmar
de krymper
välbehövliga få
men jag står inte ut med dem