det ligger någonting i luften, människorna på gatan utstrålar det - söndag. inne på caféet sitter de annorlunda, på ett annat sätt vinklade - på ett annat sätt inte på väg. Lol V. Steins hänförelse skiljer mig från den materiella världen när jag kliver av spårvagnen, liksom skuttande nedför trapporna.
jag går genom parken som oroligt vilar död efter vinterkylan och stormarna som ännu inte mojnat. än är det kristna året 2012 nytt. marguerite duras språk sprakar innanför pannan, tankarna tillrättalagda, påverkade av den rytm och det mönster som hennes berättelses vävt in mig i. tanken på tankar för mig alltid tillbaka till samma tanke; den om min egen berättelse. den kognitionen vill jag aldrig släppa taget om, varenda bok jag flyttar från en bokhylla erinrar mig om hur mycket den växelvis driver mig framåt och slår mig ur mitt ekorrhjul.
jag behöver den, den är ett med mig och jag skulle aldrig kunna separera den från mig själv utan att samtidigt driva ut min egen essens. att uttrycka är bara ett medel - berättelsen är allt.