jag känner sorgen
som ett virus, en bakterie eller
som ett utsöndrande hormon i kroppen
plötsligt från ingenstans är den där
känslan förvirrar mig
jag konstaterar att den skrämmer mig
den där rädslan för det okända
trött är Jag också
så väl innanför hemmets dörrar så
är Jag bragd ur fattning
dödsångesten börjar fucka med
känselsinnet och knäna känner inte
igen tyngden av kroppen
börjar tro att Jag skall spy
men så tänker Jag på dans och
låter kroppen göra vad den vill
inser att det är gudomligt skönt
och vackert att leva
jag är så tacksam
trött
lägger mig ner i moas fältsäng
ligger och bara tittar på hösten
på dess färger, älskar solen,
molnen, atmosfären, hur jorden
alltid är i rörelse
hur jag alltid är i rörelse
Tiden
och då inser Jag vad det är
låter det hända
tårar
gråter
gråter
jag känner sorgen
Din, Er, vår, släktbandens sorger
han är borta från Tiden
min fars bror
och jag tänker på min farbror som
Jag aldrig fick träffa,
ty han tog sitt liv innan Jag blev till
och Jag tänker på farfar som Jag
heller inte minns
och min faster som fick en tumör
och den gjorde precis vad den ville
och tog död på dem båda
och min galna farbror som tog
en överdos
och nu du
flummige målarfarbror på cykel
nu strömmar floden av allt som var du
Genom oss alla
Jag känner den
sorgen
släktbandets tusenåriga sorger
Ännu en dag gryr
gråvitt ljus över horisonten
men det är utan dina andetag den här gången
Jag känner hur du talar genom mig
jag känner det
universum vill mig något
talar genom mig
Jag älskar inte mig i konsten
Jag älskar konsten i mig
Jag är bara en budbärare
Det har Jag alltid känt
en spegel
och just nu är Jag bara ett
med allt det andra
Jag återupptäcker mitt liv
i att bara andas