hennes ögon
hennes otillräckliga språk
hennes ursäkter
men ändå
hon sade
(att nu förstår han)!!
hon sade
vakna snälla
snälla vakna
sov inte
min inställning
genom massan hon såg den
få ögonblick då våra ögon möttes
jag var inte där
inte nära
det såg hon och jag var utelämnad
hon sade
TÄNK
och när det kommer till "enkel matematik"
så gör jag det inte
vägrar ständigt
alltid vägrat
slängde gångertabellen i papperskorgen
bara 9 år gammal
jag vägrade
det var upprörande
var jag lat?
eller var jag upprörd?
var jag född akademiker och inte matematiker?
är det min hjärna eller principen
som inte stämmer
definitionen av materian
Inte sådan jag upplever världen
omätbar
bortom alla gränser
semantiken däremot
jag drunknar
i min egen jargong med mig själv
att ursäkta sin lathet
eller att förklara sitt vara
i hennes ögon vet jag inte skillnaden
i hennes ögon vet jag inte
vad som är upp eller ner
bara en sak
utan honom är allt normalt
han förstör mig
allt han är upprör mig
och jag behöver trycka på delete-knappen