jag vaknade klockan 5 i morse
ur alltför tydliga drömmar
hade vaknat flera gånger om av att
jag värmt upp, stretchat
inte min favoritsyssla när jag
inte är vid medvetande
jag sover för att vila
det som mötte mina ögon
trodde inte mina ögon
de stack ur sina hålor, i alla fall
kändes det så, av förvåning/rädsla
en platta av wellpapp täckte mitt
fönster
två sekunder
och jag ser att det är natthimlen
något har väckt mig
och samma rädsla ligger kvar
jag söker svar i folks ögon
men jag vet inte vart jag skall titta
ett ögonpar innehåller så mycket
men ändå ingenting
de berättar ingenting
och döden överrumplade mig
lika rädd för denna rädsla utan ord
än en gång i livet
tangerar jag galenskap
och jag orkar inte att benet domnar
när det inte gör det
och jag orkar inte dödligheten
står handfallen inför skräcken
och förvirrad osäker på all kunskap,
all empiri bortblåst, grundvalarna,
medvetandets orienteringspunkter,
cogito ergo sum, carl jung,
jag är rädd
för att jag vet att det inte är någon som helst skillnad på det jag kan föreställa mig
och på det som är verklighet
historien och framtiden är nuet
och hela livet var ett disco
och då väljer jag
att inte vara rädd
väljer att välja den vederhäftiga
delen av universum
väljer att vänta lite till och lite mera
innan jag öppnar upp helvetets käftar
och konfronterar varats sanning