jag vaknar i den ambivalenta våren
himlen skiftar i ett spektra från
klart ljusblå till dunkel mörkgrå
solen skiner omvartannat
blåsten får det att tjuta i ventilerna
mina ögon förkylningssvider
när de möter solljuset
6 av 8 rum vårstädade
som att befinna sig på en annan planet
arbetshästen i mig,
mina senor som spända vajrar,
på så vis har jag ärvt arbetarens uthållighet
generation efter generation av hårt arbete
efter alla festligheter som kantrat
mina dagar
stod jag en fredag kväll och steppade,
steppade, metronomen och jag
det finns inte så mycket att tillägga
metronomen och jag
detta radarpar
diska 5:30 timmar
och hem för att sjunga till möbler och väggar
tills allt är tomt, tyst, spegelblankt
uppe med tuppen och tvätta
och jag är vaken men borta
arbetshästen i mig läser Stanislavskij
och jag undrar,
om det inte börjar bli dags
att sluta spela apa
det vore på sin plats
att sluta spela apa