plötsligt kan jag inte
ingenting, ingenting händer
adrenalinet stilla
meningslösheten jagar mig
alltid efter mig
som om den vore meningen med livet
att fly från det oundvikliga
tomma intet
som är allt vad livet är
bara en avledande manöver i från döden
en evighet
en mikrointervall
och han skrek i mitt öra
alla mänskliga konflikter
konst och TV
bara mänskliga konflikter
eller sensationer
eller elitism
eller stora misslyckanden
som han skrek i mitt öra
och allt jag hade att säga
var tomhet
jag talar aldrig om vad jag vet
jag vet inte varför
talar alltid om annat
men när han skrek
ville jag av någon orsak berätta
så jag berättade om tomhet
berättade tomhet
och det finns ingen zen-buddhism
i den tomheten
bara ett förträngt skrik av rädsla
för att slippa vara en del
av det oundvikliga
mådde du bättre sen?
när du såg att min smärta var större än din?